lotenlind

Det har gått drygt 1år sedan jag skrev här sist.

Lusten har helt enkelt inte funnits, då det var en mycket jobbig tid.

Dessutom tyckte jag nästan illa om mig själv

för att jag hade ett intresse som var så "ytligt"

(konstiga tankar kanske, men det kändes så under en lång tid)

 

Men sista inlägget blev ju väldigt personligt

och hade ju inget med varken Färg eller Inredning att göra.

Men det kändes då bra för mig att få skriva av mig

om allt som hände i mitt då kaotiska liv.

Här kommer nu en sista uppdatering om vad som hänt sen sist.

Sedan kommer blogginläggen återigen att återgå till det gamla vanliga.

Och jag hoppas få lusten att uppdatera den lite då och då.

 

Idag är det precis 1 år sedan jag vaknade upp på

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Det var då dags för operation kl.12.00

Månaderna innan hade bestått av hopp, förtvivlan, gråt,

ångest och en andra massa känslor.....

Och väntetiden på opertionen var fruktansvärd.

På Julafton var det nog värst.

Jag grät mest i smyg,

men ibland gick det inte att dölja tårarna för familjen heller.

Jag funderade alldeles för mycket inom mig på:

-var detta den sista julafton jag skulle få uppleva?

-skulle jag bli som vanligt efter operationen,

 tänk om kirurgen hamande bara 0,1mm fel i mitt huvud?

-var jag en "ytlig" människa som brydde mig så mycket om att alltid renovera

 köpa nya saker,och bara vilja ha det fint omkring mig?

 (Det fanns ju bara en viktig sak i livet, ATT FÅ VARA FRISK!)

 

Dagen för operationen närmade sig iaf med stormsteg. 

Och den 15:e januari åkte jag och Jonas till Göteborg

för inskrivning på Sahlgrenska sjukhuset.

Jag skulle dela rum med 3 andra patienter

och Jonas fick en säng på en annan våning för anhöriga. 

När jag hämtades kl 12.00 för operationen var jag så jäkla rädd.

Lipade och skakade som ett asplöv.

Jonas skulle inte få följa med in till operations-salen heller.

Men precis när vi kom dit så ändrade sig personalen och sa att han fick ta på sig

"en grön rock" och följa med in. 

Usch, nu minns jag känslan som om det var igår
(tårar kommer när man tänker på det)

Alla människor med gröna rockar och alla stora apparater

gjorde mig verkligen skräckslagen.

Och jag tänkte att när jag vaknar upp,

kommer nog inte allt kunna vara som vanligt igen.

 

Operationen tog lite längre tid än beräknat,

men när jag helt plötsligt vaknade vid 18-tiden,

så somnade jag inte om på hela natten.

Kände mig jättepigg och stängde av alla känslor om komplikationer.

Hade bara en tanke i huvudet:

-Nu var allt över och allt skulle vara som vanligt.

Det blev det nästan också. Var tvungen att vara kvar 1 vecka på Sahlgrenska.

Sedan vägrade jag att bli sjukskriven och började jobba som vanligt.

 

Hur är allt idag då?

- Jo, jag har vart på en återkontroll då alla värden såg bra ut:-)

Men jag kommer att få fortsätta röntgas och göra hormonprover i många år.

Kirurgen berättade för mig att de inte fick bort hela cystan.

En bit hade vuxit sig in någonstans som gjorde det för riskabelt att ta bort.

Därför "klipptes" det runt där, och det fick sitta kvar.

Kan innebära att detta växer till sig igen.

Men det kan ta många år, eller inte hända alls.

Jag känner mig tyvärr inte 100% bra,

men jag hoppas att det istället beror på stress.

Den första tiden var det lätt att ta det lugnt.

Men när tiden går är det lätt att komma in i sitt "vanliga jag" igen.

Man har ju den personlighet man har, och det är inte så enkelt att ändra på,

även fast man försöker tänka sig för.

 

Jag känner mig iaf väldigt tacksam och glad att allt gått bra.

och har mycket roliga saker att se fram emot.

Bl.a två stycken riktigt spännade projekt på jobbet :-)

 

Önskar er alla en riktigt Trevlig Helg!

Var rädda om varandra <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag väljer nu att berätta om de 4 längsta veckorna i mitt liv,

som bestått av så mycket ängslan, ångest och tårar.

Mycket därför att  många släkt/vänner ringt och

jag oftast inte vart på humör för "pratstunder".

Kunder har också observerat att jag vart borta

enhel del från jobbet. Och jag vill inte att det ska tolkas på "fel sätt".

 

Jag vet att många av er vill veta vad som "hänt" och det kan lätt

bli spekulationer, så här kommer min version.

För idag  känner jag mig faktiskt riktigt ok,och skrivandet är riktig terapi

för min del just nu, men jag vet att det kan

vara precis tvärtom imorgon:-(

 

Det började då på måndagen med "stress-symptom" som jag haft

mycket av på sista tiden. Men denna gång kände jag att något inte

stod rätt till, och jag tog mod till mig och ringde vårdcentralen.

Där säger de att jag ska ta ambulans in till akuten,

då mina symptom kan vara en stroke.

- Nej Nej, ingen ambulans för min del.

Men känslan av att något verkligen är fel,

fick mig att ringa min man och avbryta sitt jobb för att skjutsa in mig.

 

Väl där togs det blodprover och EKG, allt visade bra.

Och jag "hjälpte" läkaren att ställa diagnosen som jag

visste var stress. (inte nog med att jag jobbat så mkt, renoverade ju

Läkarpraktikanten stod på sig och sa att han ville röntga min skalle

dagen därpå bara för att utesluta en liten blödning i hjärnan,

som kunde uppstått ett par månader tidigare.

(Hade cyklat omkull på cykeln).

Så skit jag mådde efter det, då jag slog ut en flis på en tand,

och "förbannade" den där kvällen.

NU är jag så glad att det hände, annars hade denna röntgen inte blivit av.

 

Dagen efter åkte jag då och gjorde en CT-röntgen. 

Massor av folk på akuten, och när jag väntat över en timme bad jag

sköterskan skicka mitt svar  hem istället. JAG MÅSTE HEM OCH JOBBA!

Hon sa att läkaren gärna vill prata med mig och ställde frågan:

 

Läkaren kom till slut kom och satte sig mitt emot mig, 

och jag visste att han skulle säga att röntgenbilderna såg bra ut,

men att jag måste tänka på min hälsa och lugna ner mitt tempo lite.

När han börjar  prata är jag nästan redan på väg att resa mig upp då

jag hör ordet "cysta" 10mm. Fick en chock och vet att jag fick fram:

-Jaha, är den farlig och vad händer nu?

Jo, nu ska prover tas,  en ny röntgen som kallades magnetröntgen

skulle också göras. 

-OK, då åker jag hem nu. Ni har ju mitt tele-nr om det är något, fick jag fram..

Slet åt mig jackan och gick därifrån.

 

Drar mig ut med raska steg mot utgången.

Ute i väntrummet sitter min mamma och väntar.

När jag får se henne brister allt totalt. Jag går enomt

dörren och störtgråter...

Hem och berättar för man och barn och vi alla är i chock.

 

Dagen efter fattar jag knappt vad som hänt.

Ringer sjukhuset för att få prata med läkaren igen,

för att förstå vad han egentligen sa.

Paniken stiger i mig: Kan jag ha cancer?

Ska dom gräva med en kniv i mitt huvud?

Kontrollmänniskan i mig har iaf i förebyggande syfte

skrivit upp en rad med frågor jag vill ha svar på.

Tyvärr blir svaret oftast -Tyvärr är inte detta mitt specialämne,

detta får du ta med överläkaren på endokrinologen.

Men du är "prioriterad" och ska kallas inom en vecka.

-Men, vad f-n betyder det? Är det så bråttom?

Tankar, ångest,tårar, sömnlösa nätter väntar.....

 

Men efter 1 vecka tar det fart, jag gör massor med hormonprover,

och får även göra magnetröntgen.på fredagen. Där ska jag som dom säger:

-Försök ligg så stilla som möjligt.

Känner hur jag mestadels skakar i benen, de där 20min med buren kring

mitt huvud. Och tankarna, det är som att hela mitt liv går i "Flashback"

Barndomsminnen, familjen, jobbet, vännerna,  ja huu, vad bilderna kom.

När allt var över och jag går därifrån tänker jag bara:

Måtte dessa bilder inte hitta mera "skit".

Det kan ju inte vara möjligt att när jag är som lyckligast i livet,

ska berövas detta. Jag är ju för "f-n" bara 45år.

Och jag har massor jag ska göra innan jag "lämnar in".

 

På måndagen ringer jag för att höra om mina svar på röntgen är klara.

Jo, det är dom. Men får inte lämnas ut av sköterskan.

Jag blir kopplad hit/dit hela förmiddagen.,och på neurologen säger till slut

en syster att hon ska be en läkare där ringa upp mig under e-m.

Vid 16-tiden ringer hon tillbaka och säger att tyvärr måste jag vända mig

till endokrinologmottagningen  (jag vet fortfarande inte om det heter så)

Slänger mig på telefonen direkt, men naturligtvis är det stängt för dagen.

Vetskapen om att mina svar om vad som finns i min skalle ligger där,

och det plågar mig hela natten. Denna ovisshet kan göra en galen...

 

Morgonen efter slänger jag mig på telefonen.

Men avdelningen jag ska prata med har tele-tid mellan 11-12

Börjar ringa några minuter innan 11. Är så många som ringer,

men när kl är 11.45 kommer jag fram till en trevlig sköterska.

Jodå, de har mina svar men hon får inte lämna ut, måste göras

av läkaren. Hon meddelar att han inte lämnar ut svar på telefon,

utan vill träffas "ansikte-mot-ansikte", och den första lediga tid är

om en vecka.... Jag lägger på luren och ärligt kändes det som att

glada, starka, "envisa-Lotta" håller på att bryta ihop.

Jag hade inga av dessa egenskaper alls när jag behövde dom som mest.

Mannen ringer upp sköterskan dagen efter, och han måste väl

beskrivit mig som det "vrak" jag var,för nu skulle jag få en tid om 2dagar.

 

Jag har förberett mig både dagar och nätter och skrivit ner frågor till läkaren.

Jag har läst att avståndet mellan hypofysen och syn-nerven varierar mellan

2-20mm på olika människor. Jag sitter nu och hoppas att den nu mer

avancerade röntgen ska visa att min "knöl" inte var så stor som 10mm.

("Påläst" från internet har jag också läst att just vid den gränsen kan det

Då får jag nästa chock: -Tumören är 19mm!!!

Och den sitter redan och trycker på syn-nerven.

Jag kan inte ta in att läkaren säger att sannolikheten att tumören är

elakartad är minimal, och nästan aldrig inträffar i detta område.

Nu ska fler prover göras, remiss ska skickas till en specialist på

Sahlgrenska i Göteborg, men han kan inte tänka sig att det blir något

annat än en operation, då tumören är stor och redan ligger på syn-nerven. 

 

Redan på fredagen blir jag kallad för att göra ytterligare ett kortisol-prov.

(tror jag att det var)  Detta måste iaf vara bra värde på inför en operation.

Det tidigare provet har visat sig vara gränsen till lågt,

så nu ska jag ligga 1timma med nån grej i armen.

Jag har mått mycket illa senaste året.Ännu värre sista tiden.

Denna morgon kom spyorna upp i halsen redan när jag steg ur sängen.

Har också börjat lägga märke till huvudvärken, som jag visserligen kan stå

ut med,men som finns där mestadels hela tiden.

Berättar detta när jag ligger där med grejen i armen.

Det beslutas att jag sa skjutsas iväg till en akut röntgen.

Jaja,jag är ganska lugn och allt går otroligt fort.

Redan tillbaka från röntgen med resutat efter en halvtimma.

Då kommer nästa chock: -Det har uppstått en liten blödning!

(Tankarna och paniken ökar igen. Vad säger ni?

Doktorn förklarar att tumören trycker på de små blodkälen

som sitter intill tumören, och då kan sånt här hända.

Nästa chock kommer för hon som har "sjukhus-skräck".

(Jag har t.o.m tvägrat sova kvar på BB, då jag fött mina barn)

Blir uppkörd till en avdelning och ett eget rum,

där jag ska tillbringa natten. 

-Nej, såhär skulle inte denna fredagskvällen se ut.

Vi skulle ju hem till mamma&pappa och äta lite gott,

sedan skulle jag slappa framför Tv-n med ett glas rött

och se på semifinalen i "Idol"

Jonas kommer iaf på kvällen och de snälla sköterskorna

ger honom en extrasäng, så att han får sova över hos mig:-)

Jag såg knappt inget av mitt favoritprogram Idol.

Jonas försökte väcka mig flera ggr, men jag orkadeinte ens

kolla på "snygge-Kevin ;-)

 

Det gjorde jag istället på reprisen dagen efter.

Började bli lite van vid sjukhusmiljön och slappade hela

förmiddagen med tidningar, Tv och snäll personal.

På eftermidagen fick jag åka hem. Det var såååå skönt.

 

Nu är nästan alla prover gjorda (tror jag iaf)

Har vart inne ett par ggr/vecka nu.Synfältstestet hade jag fått

tid för tills dan före julafton. Men nu ordnade min läkare en akuttid,

så den gjorde jag i onsdags. Inväntar nu svar på detta.

Remissen har kommit till Sahlgrenska, och kirurgen som förmodligen

ska operera mig ringde upp mig idag. Det var skönt att få veta lite mer om

vad jag nog har att vänta mig. Och hur läskigt det än känns att de

ska "borra" sig in genom ett 3cm stort hål till mitten av huvudet,

där det förstås är trångt och bökigt, så lät denne läkare säker

på att han kunde fixa detta:-)

Nu ska jag försöka förlita mig på hans ord, SLUTA med att göra

egna analyser och läsa om "skräck-exempel" på internet.

 

Köksrenoveringen härhemma har tagt dubbelt så lång tid,

mot vad vi trott. Och i ärlighetens namn kunde mitt "drömkök"

brinna upp här och nu, bara allt blir som förut.

Det enda jag önskar mig är att få bli frisk,

och att den där lille "j-n" försvinner från mitt huvud.

Visst försöker jag nu att tänka positivt,

och herregud, visst vet jag att det finns massor av

människor som har det mycket värre än jag!

Jag hade börjat  tröttna på mina väggord härhemma,

så på övervåningen är de borta.

Men ett av dom som jag alltid gillat,

tänker jag lite extra på:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När man tittar in i vårt hem dessa dagar,

så kommer jag att tänka på en sång vi sjöng

då jag gick på lågstadiet:- Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort!

Inte för att allt ska rivas, men det är ändå mycket som är borta:

 

Sitter nu på flyget och ser fram emot härliga dagar i Barcelona! Flygvärdinnan var nyss ute och viftade med taxfreekataloger, vilket jag med ett leende tacksamt tog emot:/) Mannens kommentar: - jag ser redan hur ditt shoppingbegär har startat, och det lyser i ögonen på dig när du desperat bläddrar för att hitta något att köpa. Haha, han anar inte hur RÄTT han har. Visa kortet har haft semester alldeles för länge och nu är det min tur;/) vi ses igen om en vecka ......

Idag tog jag "ledigt" ett par timmar mitt på dagen.

Färden styrde hemåt och jag umgicks med min vän "Latexfogen"

Och idag krävdes det inte bara hjälp av 1 vän, utan hela 7 "kompisar"

På Lördag åker jag väg några dagar till Barcelona:-)

Jag har aldrig varit där förut, så jag hoppas nu att ni 

kan hjälpa mig med tips om vad jag absolut inte får missa.

Så snälla, tips på inredningsbutiker, bra restauranger, sedvärdheter

och annat tages tacksamt emot!

 

Ett par dagar har vi nu tapetserat och målat för fullt på jobbet.

Alla våra montar görs om för nya tapeter och färgkulörer.

Nästa vecka ska vi nämligen ha en stor tapetkampanj,

och då vill vi förstås visa det senaste.

 

 

Det är riktigt populärt nu med riktigt helmatta väggfärger.

Alltså inte någon "vanlig" matt färg utan riktigt supermatt.

 

Alcros Pashmina är en perfekt produkt, då den inte ger några

släpljus och trots den matta ytan är avtorkningsbar.

Detta är produkten jag själv ska använda när det blir dags

att måla hemma.

 

 

Hej vänner!

Oj, vad tiden har runnit iväg sen sist....

Visst känner jag att det var längesedan jag bloggade,

men inte riktigt sååååå länge sedan som alla dessa månader.

Men tiden går som man säger fort, när man har roligt:-)

Och fastän att jobbet tar väldigt mycket tid, så stromtrivs jag.

 

Men nu har jag sån blogglust och dessutom
ett lite större projekt på G härhemma som jag tänkte ni ska få följa med på.

Det är många beslut som ska tas,och jag blir jätteglad

om ni vill följa mig framöver och ge smakråd

och lite fina tips till mitt nya projekt.

Hoppas givetvis att jag också kan inspirera er med något på vägen.

 

Sones har med mannes hjälp påbörjat vårt nya renoveringsprojekt:

 

 

 

Det är ju "Designvecka" denna veckan,

och på tapetsidan finns där också mycket fint att visa.

I höstas släppte ju Boråstapeter denna katalogen.

Wallpapers by Scandinavian Designers är en unik kollektion

med skandinaviska designklassiker på väggarna.

Här har 12 originalmönster från 1950-talets främsta formgivare,

Arne Jacobsen, Sven Markelius, Karl Axel Pehrson och Stig Lindberg

gjorts till tapete

 

†

Två trappor upp från Operakällarens stora entré

med magnifik utsikt över Slottet, Riksdagshuset och Stockholms ström.

Där ligger Operaterrassen. Igår var det ju väldigt mörkt

och mycket folk när vi var där, men visst skulle man kunna tänka sig

att åka tillbaka och äta en god middag vid ett fönsterbord ;-)))

Idag startar Stockholm Design Week! Och ikväll är det festligheter på Operaterassen, där Elle Interiör har sin Designgala. Berättade ju att jag fått en inbjudan men tackade Nej p.g.a att jag har ont om tid.

Men efter lite "övertalning" ångrade jag mig, och nu sitter jag på tåget

på väg upp till Sthlm.

För jag inser ju att detta tillfälle inte kommer tillbaka

och vem kan tacka Nej till detta?

I år är vi uppe i 500 personer. Det är främst kända profiler inom inredningsbranschen, formgivare, fotografer, journalister och stylister, annonsörer, samarbetspartners och andra som jobbar med ELLE Interiör.

(Ikväll kommer bl.a Efva Attling dela ut pris på galan. Bilden från Elle Interiör)

En festklänning och högklackade skor är nerpackade,

och jag ser fram emot en trevlig kväll......

Och rapport kommer sedan på bloggen om alla pristagare:-)

 

 

Åh, vilket härligt väder vi har hos oss idag.

Strålande sol, och jag känner en enorm längtan efter våren.

 

Det märks att det är fler som gör.

Mycket folk i butiken som är renoverings-sugna,

och vill fräscha till sina hem.

Idag kommer lite inspiration på nya tapeter från Midbec:

 

Snart bär det iväg på en Stockholmsweekend!

Idag ska jag besöka vår färgleverantör Alcro,

sedan blir det Formex-mässan  och lite annat trevligt på Lördag-Söndag.

En härlig helg att se fram emot med andra ord :-)

 

Igår bloggade jag ju om Pantones "årets färg".

Idag kommer något som faller mig ännu bättre i smaken.

 

Alcro, Sveriges största färgleverantör, har tillsammans

med tidningen Elle tagit fram en interiör-kollektion, ad.elle

inspirerad av Elle-galan.

Såhär säger modechefen för tidningen: 

– I kollektionen ingår en klarröd, en varm guldmetallic,

en blank djupsvart och en starkrosa.

Det är färger som vi ser mycket i modet och som känns väldigt aktuella just nu. 

 

Själv har jag faktiskt fått en inbjudan till Elles Designgala !!!!

Men tiden räcker inte till, snyft...

Istället planerar jag ju något som har med färg och mode

att göra till butiken.......

 

Trevlig Helg till er alla!!!!

Efter en vecka med sol och bad

(ett dopp räknas väl när man kallas för "badkruka")

så har man jobbat ett par dagar igen.

Det är sjukt kul att vara tillbaka på jobbet,

och jag smider planer för våren för förändringar och roliga "upptåg" i butiken.

 

Mycket handlar förstås om FÄRG, när man arbetar i en Colorama-butik.

Och så här i början av året är det ju intressant att börja spana på färgtrender

inför 2013!

 

Först ut blir en presentation av "Årets Färg" från Pantone,

som är smaragdgrön:

 

Efter att ha jobbat och inventerat de flesta "röda dagar" så kände vi efter nyår att vi behövde ett litet "break". Så just nu befinner vi oss på Gran Canaria. Här har vi överraskat våra vänner på deras semester ännu en gång. Haha, de blev lika förvånade när vi oväntat dök upp denna gången (I somras överraskade vi dom på Mallorca)

Igår fyllde vår fina vän Åsa 40år och det  firade vi med champange på stranden.

Men tiden går fort när man har det trevligt och snart är man hemma i vardagen igen.Hoppas ni alla har det bra ,och vi ses snart igen.