1 år senare...
Det har gått drygt 1år sedan jag skrev här sist.
Lusten har helt enkelt inte funnits, då det var en mycket jobbig tid.
Dessutom tyckte jag nästan illa om mig själv
för att jag hade ett intresse som var så "ytligt"
(konstiga tankar kanske, men det kändes så under en lång tid)
Men sista inlägget blev ju väldigt personligt
och hade ju inget med varken Färg eller Inredning att göra.
Men det kändes då bra för mig att få skriva av mig
om allt som hände i mitt då kaotiska liv.
Här kommer nu en sista uppdatering om vad som hänt sen sist.
Sedan kommer blogginläggen återigen att återgå till det gamla vanliga.
Och jag hoppas få lusten att uppdatera den lite då och då.
Idag är det precis 1 år sedan jag vaknade upp på
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Det var då dags för operation kl.12.00
Månaderna innan hade bestått av hopp, förtvivlan, gråt,
ångest och en andra massa känslor.....
Och väntetiden på opertionen var fruktansvärd.
På Julafton var det nog värst.
Jag grät mest i smyg,
men ibland gick det inte att dölja tårarna för familjen heller.
Jag funderade alldeles för mycket inom mig på:
-var detta den sista julafton jag skulle få uppleva?
-skulle jag bli som vanligt efter operationen,
tänk om kirurgen hamande bara 0,1mm fel i mitt huvud?
-var jag en "ytlig" människa som brydde mig så mycket om att alltid renovera
köpa nya saker,och bara vilja ha det fint omkring mig?
(Det fanns ju bara en viktig sak i livet, ATT FÅ VARA FRISK!)
Dagen för operationen närmade sig iaf med stormsteg.
Och den 15:e januari åkte jag och Jonas till Göteborg
för inskrivning på Sahlgrenska sjukhuset.
Jag skulle dela rum med 3 andra patienter
och Jonas fick en säng på en annan våning för anhöriga.
När jag hämtades kl 12.00 för operationen var jag så jäkla rädd.
Lipade och skakade som ett asplöv.
Jonas skulle inte få följa med in till operations-salen heller.
Men precis när vi kom dit så ändrade sig personalen och sa att han fick ta på sig
"en grön rock" och följa med in.
Usch, nu minns jag känslan som om det var igår
(tårar kommer när man tänker på det)
(tårar kommer när man tänker på det)
Alla människor med gröna rockar och alla stora apparater
gjorde mig verkligen skräckslagen.
Och jag tänkte att när jag vaknar upp,
kommer nog inte allt kunna vara som vanligt igen.
Operationen tog lite längre tid än beräknat,
men när jag helt plötsligt vaknade vid 18-tiden,
så somnade jag inte om på hela natten.
Kände mig jättepigg och stängde av alla känslor om komplikationer.
Hade bara en tanke i huvudet:
-Nu var allt över och allt skulle vara som vanligt.
Det blev det nästan också. Var tvungen att vara kvar 1 vecka på Sahlgrenska.
Sedan vägrade jag att bli sjukskriven och började jobba som vanligt.
Hur är allt idag då?
- Jo, jag har vart på en återkontroll då alla värden såg bra ut:-)
Men jag kommer att få fortsätta röntgas och göra hormonprover i många år.
Kirurgen berättade för mig att de inte fick bort hela cystan.
En bit hade vuxit sig in någonstans som gjorde det för riskabelt att ta bort.
Därför "klipptes" det runt där, och det fick sitta kvar.
Kan innebära att detta växer till sig igen.
Men det kan ta många år, eller inte hända alls.
Jag känner mig tyvärr inte 100% bra,
men jag hoppas att det istället beror på stress.
Den första tiden var det lätt att ta det lugnt.
Men när tiden går är det lätt att komma in i sitt "vanliga jag" igen.
Man har ju den personlighet man har, och det är inte så enkelt att ändra på,
även fast man försöker tänka sig för.
Jag känner mig iaf väldigt tacksam och glad att allt gått bra.
och har mycket roliga saker att se fram emot.
Bl.a två stycken riktigt spännade projekt på jobbet :-)
Önskar er alla en riktigt Trevlig Helg!
Var rädda om varandra <3
