Hypofystumör
Jag väljer nu att berätta om de 4 längsta veckorna i mitt liv,
som bestått av så mycket ängslan, ångest och tårar.
Mycket därför att många släkt/vänner ringt och
jag oftast inte vart på humör för "pratstunder".
Kunder har också observerat att jag vart borta
enhel del från jobbet. Och jag vill inte att det ska tolkas på "fel sätt".
Jag vet att många av er vill veta vad som "hänt" och det kan lätt
bli spekulationer, så här kommer min version.
För idag känner jag mig faktiskt riktigt ok,och skrivandet är riktig terapi
för min del just nu, men jag vet att det kan
vara precis tvärtom imorgon:-(
Det började då på måndagen med "stress-symptom" som jag haft
mycket av på sista tiden. Men denna gång kände jag att något inte
stod rätt till, och jag tog mod till mig och ringde vårdcentralen.
(Har minst sagt sjukhus/läkarskräck:-(
Där säger de att jag ska ta ambulans in till akuten,
då mina symptom kan vara en stroke.
- Nej Nej, ingen ambulans för min del.
Men känslan av att något verkligen är fel,
fick mig att ringa min man och avbryta sitt jobb för att skjutsa in mig.
Väl där togs det blodprover och EKG, allt visade bra.
Och jag "hjälpte" läkaren att ställa diagnosen som jag
visste var stress. (inte nog med att jag jobbat så mkt, renoverade ju
dessutom köket både när jag var vaken och i drömmarna när jag sov.)
Läkarpraktikanten stod på sig och sa att han ville röntga min skalle
dagen därpå bara för att utesluta en liten blödning i hjärnan,
som kunde uppstått ett par månader tidigare.
(Hade cyklat omkull på cykeln).
Så skit jag mådde efter det, då jag slog ut en flis på en tand,
och "förbannade" den där kvällen.
NU är jag så glad att det hände, annars hade denna röntgen inte blivit av.
Dagen efter åkte jag då och gjorde en CT-röntgen.
Massor av folk på akuten, och när jag väntat över en timme bad jag
sköterskan skicka mitt svar hem istället. JAG MÅSTE HEM OCH JOBBA!
Hon sa att läkaren gärna vill prata med mig och ställde frågan:
- Är jobbet viktigare än din hälsa?
(Den frågan har jag ställt mig många ggr dessa veckor nu,
men alla som har ett eget företag vet också att det inte är lika
"lätt" att sjukskriva sig pga av många orsaker när man driver eget)
Läkaren kom till slut kom och satte sig mitt emot mig,
och jag visste att han skulle säga att röntgenbilderna såg bra ut,
men att jag måste tänka på min hälsa och lugna ner mitt tempo lite.
När han börjar prata är jag nästan redan på väg att resa mig upp då
jag hör ordet "cysta" 10mm. Fick en chock och vet att jag fick fram:
-Jaha, är den farlig och vad händer nu?
Jo, nu ska prover tas, en ny röntgen som kallades magnetröntgen
skulle också göras.
-OK, då åker jag hem nu. Ni har ju mitt tele-nr om det är något, fick jag fram..
Slet åt mig jackan och gick därifrån.
Drar mig ut med raska steg mot utgången.
Ute i väntrummet sitter min mamma och väntar.
När jag får se henne brister allt totalt. Jag går enomt
dörren och störtgråter...
Hem och berättar för man och barn och vi alla är i chock.
Vad betyder det här?
Dagen efter fattar jag knappt vad som hänt.
Ringer sjukhuset för att få prata med läkaren igen,
för att förstå vad han egentligen sa.
Paniken stiger i mig: Kan jag ha cancer?
Ska dom gräva med en kniv i mitt huvud?
Kontrollmänniskan i mig har iaf i förebyggande syfte
skrivit upp en rad med frågor jag vill ha svar på.
Tyvärr blir svaret oftast -Tyvärr är inte detta mitt specialämne,
detta får du ta med överläkaren på endokrinologen.
Men du är "prioriterad" och ska kallas inom en vecka.
-Men, vad f-n betyder det? Är det så bråttom?
Tankar, ångest,tårar, sömnlösa nätter väntar.....
Men efter 1 vecka tar det fart, jag gör massor med hormonprover,
och får även göra magnetröntgen.på fredagen. Där ska jag som dom säger:
-Försök ligg så stilla som möjligt.
Känner hur jag mestadels skakar i benen, de där 20min med buren kring
mitt huvud. Och tankarna, det är som att hela mitt liv går i "Flashback"
Barndomsminnen, familjen, jobbet, vännerna, ja huu, vad bilderna kom.
När allt var över och jag går därifrån tänker jag bara:
Måtte dessa bilder inte hitta mera "skit".
Det kan ju inte vara möjligt att när jag är som lyckligast i livet,
ska berövas detta. Jag är ju för "f-n" bara 45år.
Och jag har massor jag ska göra innan jag "lämnar in".
På måndagen ringer jag för att höra om mina svar på röntgen är klara.
Jo, det är dom. Men får inte lämnas ut av sköterskan.
Jag blir kopplad hit/dit hela förmiddagen.,och på neurologen säger till slut
en syster att hon ska be en läkare där ringa upp mig under e-m.
Vid 16-tiden ringer hon tillbaka och säger att tyvärr måste jag vända mig
till endokrinologmottagningen (jag vet fortfarande inte om det heter så)
Slänger mig på telefonen direkt, men naturligtvis är det stängt för dagen.
Vetskapen om att mina svar om vad som finns i min skalle ligger där,
och det plågar mig hela natten. Denna ovisshet kan göra en galen...
Morgonen efter slänger jag mig på telefonen.
Men avdelningen jag ska prata med har tele-tid mellan 11-12
Börjar ringa några minuter innan 11. Är så många som ringer,
men när kl är 11.45 kommer jag fram till en trevlig sköterska.
Jodå, de har mina svar men hon får inte lämna ut, måste göras
av läkaren. Hon meddelar att han inte lämnar ut svar på telefon,
utan vill träffas "ansikte-mot-ansikte", och den första lediga tid är
om en vecka.... Jag lägger på luren och ärligt kändes det som att
glada, starka, "envisa-Lotta" håller på att bryta ihop.
Jag hade inga av dessa egenskaper alls när jag behövde dom som mest.
Mannen ringer upp sköterskan dagen efter, och han måste väl
beskrivit mig som det "vrak" jag var,för nu skulle jag få en tid om 2dagar.
Jag har förberett mig både dagar och nätter och skrivit ner frågor till läkaren.
Jag har läst att avståndet mellan hypofysen och syn-nerven varierar mellan
2-20mm på olika människor. Jag sitter nu och hoppas att den nu mer
avancerade röntgen ska visa att min "knöl" inte var så stor som 10mm.
("Påläst" från internet har jag också läst att just vid den gränsen kan det
vara så att man inte behöver operation, utan tumörer under 10mm kan
bromsas med mediciner)
Då får jag nästa chock: -Tumören är 19mm!!!
Och den sitter redan och trycker på syn-nerven.
(Jag börjar se samband med att jag sedan en tid tillbaka börjat använda
mina glasögon när jag ser på TV, bokstäverna som försvinner när jag läser,
och "blixten" som slog till i mitt höger-öga veckan innan, och allt bara "gungade")
Jag kan inte ta in att läkaren säger att sannolikheten att tumören är
elakartad är minimal, och nästan aldrig inträffar i detta område.
Nu ska fler prover göras, remiss ska skickas till en specialist på
Sahlgrenska i Göteborg, men han kan inte tänka sig att det blir något
annat än en operation, då tumören är stor och redan ligger på syn-nerven.
Redan på fredagen blir jag kallad för att göra ytterligare ett kortisol-prov.
(tror jag att det var) Detta måste iaf vara bra värde på inför en operation.
Det tidigare provet har visat sig vara gränsen till lågt,
så nu ska jag ligga 1timma med nån grej i armen.
Jag har mått mycket illa senaste året.Ännu värre sista tiden.
Denna morgon kom spyorna upp i halsen redan när jag steg ur sängen.
Har också börjat lägga märke till huvudvärken, som jag visserligen kan stå
ut med,men som finns där mestadels hela tiden.
Berättar detta när jag ligger där med grejen i armen.
Det beslutas att jag sa skjutsas iväg till en akut röntgen.
Jaja,jag är ganska lugn och allt går otroligt fort.
Redan tillbaka från röntgen med resutat efter en halvtimma.
Då kommer nästa chock: -Det har uppstått en liten blödning!
(Tankarna och paniken ökar igen. Vad säger ni?
Har jag fått en blödning i hjärnan?
Doktorn förklarar att tumören trycker på de små blodkälen
som sitter intill tumören, och då kan sånt här hända.
Nästa chock kommer för hon som har "sjukhus-skräck".
(Jag har t.o.m tvägrat sova kvar på BB, då jag fött mina barn)
Du måste stanna över natten för observation!
Blir uppkörd till en avdelning och ett eget rum,
där jag ska tillbringa natten.
-Nej, såhär skulle inte denna fredagskvällen se ut.
Vi skulle ju hem till mamma&pappa och äta lite gott,
sedan skulle jag slappa framför Tv-n med ett glas rött
och se på semifinalen i "Idol"
Jonas kommer iaf på kvällen och de snälla sköterskorna
ger honom en extrasäng, så att han får sova över hos mig:-)
Jag såg knappt inget av mitt favoritprogram Idol.
Jonas försökte väcka mig flera ggr, men jag orkadeinte ens
kolla på "snygge-Kevin ;-)
Det gjorde jag istället på reprisen dagen efter.
Började bli lite van vid sjukhusmiljön och slappade hela
förmiddagen med tidningar, Tv och snäll personal.
På eftermidagen fick jag åka hem. Det var såååå skönt.
Nu är nästan alla prover gjorda (tror jag iaf)
Har vart inne ett par ggr/vecka nu.Synfältstestet hade jag fått
tid för tills dan före julafton. Men nu ordnade min läkare en akuttid,
så den gjorde jag i onsdags. Inväntar nu svar på detta.
Remissen har kommit till Sahlgrenska, och kirurgen som förmodligen
ska operera mig ringde upp mig idag. Det var skönt att få veta lite mer om
vad jag nog har att vänta mig. Och hur läskigt det än känns att de
ska "borra" sig in genom ett 3cm stort hål till mitten av huvudet,
där det förstås är trångt och bökigt, så lät denne läkare säker
på att han kunde fixa detta:-)
Nu ska jag försöka förlita mig på hans ord, SLUTA med att göra
egna analyser och läsa om "skräck-exempel" på internet.
Köksrenoveringen härhemma har tagt dubbelt så lång tid,
mot vad vi trott. Och i ärlighetens namn kunde mitt "drömkök"
brinna upp här och nu, bara allt blir som förut.
Det enda jag önskar mig är att få bli frisk,
och att den där lille "j-n" försvinner från mitt huvud.
Får man tycka synd om sig själv ibland?
Visst försöker jag nu att tänka positivt,
och herregud, visst vet jag att det finns massor av
människor som har det mycket värre än jag!
Jag hade börjat tröttna på mina väggord härhemma,
så på övervåningen är de borta.
Men ett av dom som jag alltid gillat,
tänker jag lite extra på:
Vet inte när lusten faller på att skriva här nästa gång.
Jag tar numera en dag i taget, och försöker inte ha några "måste"
i mitt liv.
Ett stort TACK till er alla
familj,släkt,vänner,kollegor,kunder,som ställt upp ,
skickat hälsningar och "styrkekramar"
Det betyder enormt mycket ska ni veta:-)
Ett stort tack också till all sjukhuspersonal jag träffat,
för ni har gjort att min sjukhusrädsla BÖRJAR avta.
(Och min käre vise svärfar kanske får rätt,
då han säger att jag i framtiden kommer vara botad från den:-(
Önskar er alla nu tidigt, en riktigt GOD JUL!
Ta hand om er och var rädda om era nära/kära
många kramar Lotta
